Lantbruk med djurhållning (extensiv djuruppfödning utomhus) och jordbruk med högt naturvärde (extensiva jordbrukssystem som ger betydande fördelar för den biologiska mångfalden), samt rennäring är viktiga men hotade markanvändningssystem i Europa. Jämfört med annan markanvändning medför de betydande fördelar för vilda djur och växter, och i hela Europa bevarar de viktiga livsmiljöer och arter. Ofta kan relationerna mellan dessa typer av markanvändning och vilda djur vara godartade eller ömsesidigt förstärkande. Därmed inte sagt att det inte finns några utmaningar.

Historiskt sett delade lantbruk med djurhållning och vilda djur samma utrymmen, men i slutet av 1800-talet minskade det europeiska djurlivet kraftigt när jordbruket i allmänhet intensifierades. Under 1900-talet återhämtade sig vilda växtätare, med hjälp av hållbar jakt och kompromisser bland markanvändare. Med ökningen av byten har stora rovdjur som vargar återvänt naturligt och expanderar tillbaka till en del av deras gamla sortiment. Vissa av dessa arter kan konkurrera med boskapsskötsel och jordbruk med högt naturvärde och orsaka betydande skador, t.ex. skador på grödor från vildsvin eller hjort och predation av boskap av vargar eller björnar. Deras återkomst har utlöst polariserade sociala konflikter och politiska debatter på hög nivå om hur dessa arter bör hanteras. Renskötseln har emellertid alltid delat utrymme med vilt i de norra delarna av Skandinavien och Finland.

Konflikterna kring vilda djur, särskilt vargar, har återigen riktat ljuset på  på hur lågintensivt jordbruk påverkas av deras närvaro. Lantbruk med djurhållning och jordbrukssystem med högt naturvärde står inför flera utmaningar när det gäller ekonomisk och social bärkraft. Att hitta effektiva djurhållningsmetoder för att hantera konflikter med  vilda djur utgör en ytterligare svårighet utöver många andra. Det är viktigt att hanteringen av denna fråga inte bara faller på en del av samhället. Detsamma gäller för rennäringen.