Staket, drönare och DNA: Hur svenska bönder lär sig att leva med stora rovdjur

I Sveriges pastorala landskap är utmaningen att samexistera med vargar och andra stora rovdjur inte en avlägsen politisk debatt – det är en daglig verklighet som hanteras genom tråd, teknik och nära samarbete mellan jordbrukare och jordbruksrådgivare.

Ingela Löfquist, rådgivare på Hushållningssällskapet – en av Sveriges ledande jordbruksrådgivningsorganisationer och partner i det EU-finansierade CoCo-projektet (Co-Creating Coexistence) – arbetar direkt med lantbrukare i södra Sverige för att utveckla och genomföra praktiska djurskyddsstrategier. Till skillnad från många andra europeiska länder omfattar den svenska pastorala traditionen inte användning av boskapsvaktande hundar eller herdar. I stället har landet utvecklat ett fäktningsbaserat tillvägagångssätt, förfinat över år av erfarenhet av köttätande närvaro.

”Här i Sverige har vi inga hundar eller herdar som hjälper oss att hålla djur i hagen. Vi arbetar med staket – det är det normala sättet, förklarar Löfquist.

Få detaljerna rätt

De tekniska specifikationerna är viktiga. Ett välkonstruerat boskapsskyddsstängsel måste ha sin lägsta tråd högst 30 centimeter från marken, med den översta tråden som når 110 centimeter. Fem tätt utsträckta ledningar är standard. Betesmarkerna ligger vanligtvis nära gården, och jordbrukarna utför dagliga kontroller för att övervaka djurens välbefinnande och bedöma eventuella tecken på rovdjursaktivitet. Men fäktning ensam räcker inte. Löfquist pekar på en växande uppsättning kompletterande verktyg som hjälper jordbrukare att ligga steget före rovdjur intrång.

Vetenskap möter praktik

Drönare och kameror används i allt högre grad för att övervaka betesgränser och upptäcka förekomst av rovdjur innan en attack inträffar, vilket ger jordbrukarna ett kritiskt fönster för att reagera. DNA-testning har också vuxit fram som ett kraftfullt verktyg: När ett djur avlivas eller skadas kan den genetiska analysen identifiera det specifika enskilda rovdjur som är ansvarigt. Denna precision gör det möjligt för djurlivschefer att rikta in sig på och ta bort det djuret, snarare än att tillämpa bredare och mer störande förvaltningsåtgärder.

”Vi kan använda drönare, kameror och DNA-tester för att se om det finns ett problem – kanske bara en varg som kommer genom staketet till betesmarken – och sedan kan vi ta just detta djur och ta bort det”, förklarar Löfquist. ”Det är ett sätt för vetenskap och traditionell jordbrukskunskap att fungera tillsammans.”

Integreringen av vetenskapliga verktyg med jordnära jordbruksmetoder står i centrum för det som CoCo-projektet undersöker i sina tolv fallstudieländer. Att förstå rovdjurens beteende – vad de föredrar, vad de undviker och hur de rör sig genom jordbrukslandskap – är avgörande för att utveckla effektivare och mer riktade skyddsstrategier.

Kostnaden för samexistens

Samexistensen har dock ett pris. Högkvalitativa stängsel är dyra att installera och underhålla, och boskapsförluster – även när de är sällsynta – medför både ekonomiska och psykologiska kostnader för jordbruksfamiljer. Löfquist betonar att ekonomiskt stöd fortfarande är avgörande: Kompensationssystem för boskap som dödas av rovdjur och subventioner för uppförande av skyddsinfrastruktur är avgörande för att göra samexistensen lönsam i praktiken. ”Om något händer, om ett djur dödas eller skadas, behöver jordbrukarna ersättning. Och när de vill bygga dessa stängsel är det dyrt och de behöver stöd, säger hon.

Löfquists arbete i södra Sverige är en del av en av 30 fallstudier som CoCo-projektet genomför i hela Europa, där var och en dokumenterar hur jordbrukare, herdar och rådgivare navigerar i verkligheten av rovdjursnärvaro på marken. Tillsammans bygger de den evidensbas som projektet behöver för att omsätta lokal praxis i politiska rekommendationer som fungerar för de människor som lever med stora rovdjur varje dag.